Talade med en bekant idag om hur det på hans arbetsplats kommit klagomål på en av hans underordnade chefer. Han talade om sin egen ovilja att ge chefen sparken utan att först ha uttömt alla möjligheter till att förändra situationen på andra sätt, till exempel genom personlig utveckling, coaching och möjligheter till ömsesidig feedback.

Vi talade om hur vanligt det är i organisationer att man väljer att antingen byta ut en chef som medarbetare har klagomål på eller att omorganisera i någon form för att hantera olika problemfyllda konflikter.

Det slog mig då också hur lätt det är att vi väljer att agera på symptomet istället för att ta oss tiden att titta på den bakomliggande orsaken. I det vägvalet tänker jag att vi som ledare blir en trendsättare i att antingen skapa en symptomkultur eller orsakskultur på våra arbetsplatser.

Vad bidrar du till? Symptomkultur eller orsakskultur?

Med olika former av verklig eller inbillad tidspress och krav på kortsiktig lönsamhet tänker jag att det är lätt att falla in i en symptomkultur. Att göra en relativt snabb-fix för att hantera symptomet, istället för att klargöra det verkliga problemet.

Som en god vän till mig sa: "Det är inte alltid det som verkar vara problemet som är problemet. Och är du inte en del av lösningen, så är du troligen en del av problemet".

Detta med symptom är som att du får ont i knäet när du tränar exempelvis. Att hantera symptomet skulle vara att köpa ett knäledsstöd som du kan ha på medan du tränar. Sedan en tid senare får du istället ont i den andra foten när du är ute och går. Du väljer då att stoppa in ett inlägg i skon. Ytterligare en tid senare får du ont i ländryggen och går då till en läkare som skriver ut smärtlindring.

Stannar du där, har du inte tagit dig tiden att titta på orsaken utan agerar genom att hantera symptom varefter de dyker upp. Hade du letat efter orsaken kunde du kanske ha hittat vanemässiga mönster i arbetslivet eller privatlivet som orsakat symtomen. Där du till vardags böjer dig över skrivbordet på ett sätt som belastar din rygg, eller när du ska ta upp något från golvet böjer du på ryggen istället för att böja på benen, eller att du löptränar på asfalt i felaktiga skor vilket sammantaget orskakar såväl ryggvärken som problem med fötter och ben. 

På samma sätt har jag upplevt att det kan vara på många arbetsplatser. Istället för att ta tag i den bakomliggande orsaken till olika samarbetsproblem (som oftast hittas i det som är svårt att ta på - i våra relationer, våra rädslor och okunskaper om varandra), så väljer vi att "fixa" formen, det som vi kan se och uppfatta relativt snabbt med blotta ögat.

När vi byter till en ny form genom omorganisation eller avskedande, kvarstår relationsproblematiken under ytan och ingen har egentligen lärt sig något eller utvecklats genom förändringen. Vilket i sin tur betyder att förr eller senare kommer samma problem tillbaka, kanske med samma eller nya personer inblandade, vilket belastar både trivsel och den långsiktiga lönsamheten negativt.

Så vad är min rekommendation?

Ta dig en funderare, som ledare, i ditt eget liv och för dina medarbetare. Vad bidrar du till med ditt sätt att agera och vara -  en symptomkultur eller en orsakskultur?

En symptomkultur där vi gör snabba fixar för att till synes rädda den kortsiktiga prestationen och lönsamheten?

Eller en orsakskultur där vi tar oss tiden och har modet att våga titta bortom symptomet och ser till att lära och växa så att vi på lång sikt kan stärka mänskligt välmående och lönsamhet?

Maila ett kom-ihåg till dig själv för att hitta tillbaka till den här sidan.

Markus Amanto

Här på LedarskapsBloggen skriver Markus Amanto om att leda sig själv och andra.

Lägg till RSS-feed

Ring oss om du har frågor

Ring oss på: 08 58080040

Se Datum och Priser